En moder börjar dokumentera

Med gråten i halsen plockade jag upp systemkameran och accepterade att Ofelias första år hade passerat i ett ögonblick (se föregående blogginlägg). Nu var frågan hur jag skulle göra för att ändra sättet jag fotograferade familjelivet i vardagen på. Jag visste tre saker:

• Jag ville bli mer närvarande i de små stunderna än vad jag hade varit det senaste året, jag ville njuta mer, vara i allt det vackra längre, jag ville se allt det fantastiska i stunden, och inte först när stunderna var förbi och jag såg tillbaka på dem.
• Jag ville fotografera barnen och familjelivet på ett äkta och mer genuint sätt som ändå kunde kännas konstnärligt och kreativt.
• Jag ville att fotograferingen skulle vara lätt och så konfliktfri som möjligt.

För att förverkliga de här önskningarna var jag tvungen att först särskilja på vardagsfotografering och uppstyrd fotografering. Det är nämligen två helt olika saker med två olika utgångspunkter. Det är inte så att den uppstyrda fotograferingen inte har någon plats eller är fel på något sätt. Det är bara det att den sortens fotografering är svårare och går inte att upprätthålla till vardags (åtminstone kan inte jag det). Jag vill hellre fota ofta och genuint och fånga så många av våra äkta stunder som möjligt än att skapa perfekta förutsättningar och endast fota vid ett fåtal tillfällen.

Jag hade flera gånger tidigare tänkt påbörja ett 365-projekt där man tar en bild varje dag från sitt familjeliv (eller på det temat man väljer) och kände att detta var perfekt för det jag ville åstadkomma. Att ta en bild från mitt familjeliv varje dag skulle tvinga mig till närvaro i stunderna i vardagen, det skulle göra mig uppmärksam på det lilla i det stora som inträffar varje dag i livet med barn. För att det skulle bli hållbart att ta en bild varje dag från mitt familjeliv i ett år så visste jag att jag skulle behöva sänka kraven för vad jag tidigare ansåg var en bra bild, det skulle bli mer dokumentärt. Det skulle också minska konflikterna och de krav som tidigare kunde vara förenade med fotograferingen. Men att det för det mesta är dokumentärt utesluter inte att man då och då gör en mer uppstyrd fotografering. Ibland behöver man vara kreativ på det sättet också så klart!

Ett år senare stod jag där med 365 stunder fångade på bild. En bild från varje dag (minus ett par dagar då jag var sjuk eller helt enkelt inte hade energi nog. Och det är okej, det är som det ska vara. Man ska inte döda sig själv på kuppen bara för att slutföra projektet på ett perfekt sätt. Huvudsaken är att regeln är att man alltid tar bilden. Sen finns det alltid undantag när det inte går, vi är alla människor). Alla tre punkter på listan var uppfyllda och jag kände mig mer grundad som mamma. Mer harmonisk, mer där och med ett större utrymme för mig själv och min kreativitet. Det funkade! Nu vill jag dela med mig av detta, så att fler mammor kan få utrymme för sig själva och sin kreativitet, bli mer närvarande i de små stunderna och leva ett liv fullt av stunder på bild med story och känsla att njuta av för alltid.